The Lincoln Lawyer
2011-10-03, 21:45:25 / Kategori: Thriller
Bildkälla: Google
Ännu en filmatisering av en bok! I The Lincoln Lawyer möter vi en självsäkere och manipulerande försvarsadvokat som hamnar mitt i en röra! Mer behövs egentligen inte sägas!
Matthew McConaughey (How to Lose a Guy in 10 days, EdTV) spelar huvudrollen och gör ett bra jobb eftersom jag tycker att han passar i rollen. Som med de flesta filmer ser jag ingenting utöver det vanliga men hittar ingenting att klaga på sådär direkt. Möjligtvis att i de mest frustrerande situationerna oroar jag mig mer över andra i filmen än just huvudrollsinnehavaren och att McConaughey därmed kanske inte är så trovärdig som han kanske skulle vara. Det kan ju även bero på att regissören valt att lägga fokus på andra karaktärer eller att jag bara snappar upp dom mer än jag borde. Ryan Phillippe (Cruel Intentions/En Djävulsk Romans) spelar birollen som killen i stort behov av den bästa advokaten ever för att komma ur den knipa han sitter i. Phillippe som för mig är mest känd som den manipulativa tonåringen i En Djävulsk Romans har här en roll som inte är så långt ifrån just den. Han gör nog i min mening en snäppet bättre insats, eller har en snäppet bättre roll, eftersom jag blir mer berörd av honom. I andra roller ser man bland annat Marisa Tomei (som är med i ett roligt Seinfeld-avsnitt och har en oscarstatyett att skryta med) och William H. Macy (E.R).
Matthew McConaughey (How to Lose a Guy in 10 days, EdTV) spelar huvudrollen och gör ett bra jobb eftersom jag tycker att han passar i rollen. Som med de flesta filmer ser jag ingenting utöver det vanliga men hittar ingenting att klaga på sådär direkt. Möjligtvis att i de mest frustrerande situationerna oroar jag mig mer över andra i filmen än just huvudrollsinnehavaren och att McConaughey därmed kanske inte är så trovärdig som han kanske skulle vara. Det kan ju även bero på att regissören valt att lägga fokus på andra karaktärer eller att jag bara snappar upp dom mer än jag borde. Ryan Phillippe (Cruel Intentions/En Djävulsk Romans) spelar birollen som killen i stort behov av den bästa advokaten ever för att komma ur den knipa han sitter i. Phillippe som för mig är mest känd som den manipulativa tonåringen i En Djävulsk Romans har här en roll som inte är så långt ifrån just den. Han gör nog i min mening en snäppet bättre insats, eller har en snäppet bättre roll, eftersom jag blir mer berörd av honom. I andra roller ser man bland annat Marisa Tomei (som är med i ett roligt Seinfeld-avsnitt och har en oscarstatyett att skryta med) och William H. Macy (E.R).
Regissören Brad Furman har ingenting han gjort tidigare som är värt att nämna och har här snubblat på ett riktigt bra manuskript som placerat honom på svenska filmtopplistan över hyrfilm. Filmen är spännande, aningen oväntad och blir för min del aldrig tråkig utan håller igång hela tiden på något sätt. Det finns många personer och händelser som spelar roll i storyn och med ett dåligt screenplay hade det kunnat bli en obetydlig röra, men nu håller det måttet för mig. I slutändan kan jag inte ge filmen mer än en TVÅA i betyg, eftersom mitt egna betygsystem rankas efter hur gärna jag vill se en film igen och jag känner inget behov av att se den här filmen en gång till. Det betyder inte att filmen var dålig, har man läst texten ovanför förstår man att det här var en rätt så bra thriller.
0 kommentarerThe Three Musketeers 3D
2011-10-02, 22:36:03 / Kategori: Action
Bildkälla: Google
Man känner till berättelsen, det har gjorts flera filmatiseringar och annat baserat på berättelsen, ändå är jag inte direkt bekant med De Tre Musketörerna. Jag vet att den handlar om de tre musketörerna och den fjärde. I den här filmen ska den unge D'Artagnan bege sig till storstan för att bli en riktig musketör och råkar genast i trubbel, blir förälskad i en hovdam och ska helt plötsligt rädda Frankrike från att gå till krig.
Logan Lerman (Percy Jackson, 3:10 to Yuma) spelar D'Artagnan och hade jag varit 10 år yngre hade jag vart störtkär i honom efteråt. Han är en stilig ung man i det långa håret. Han gör bra ifrån sig i sin roll, men som alla andra gör han så bra ifrån sig som förväntat utan några extra poäng. Rollistan är nämligen fylld med stora namn som Milla Jovovic, Orlando Bloom, Christoph Walz och Mads Mikkelsen och att lista deras tidigare filmer hade varit onödigt. Några mindre kända namn är däremot Ray Stevenson (Thor, Punisher: War Zone), Matthew Macfayden (Robin Hood, Enigma) och Luke Evans (Robin Hood, Clash of the Titans) som de tre musketörerna.
Logan Lerman (Percy Jackson, 3:10 to Yuma) spelar D'Artagnan och hade jag varit 10 år yngre hade jag vart störtkär i honom efteråt. Han är en stilig ung man i det långa håret. Han gör bra ifrån sig i sin roll, men som alla andra gör han så bra ifrån sig som förväntat utan några extra poäng. Rollistan är nämligen fylld med stora namn som Milla Jovovic, Orlando Bloom, Christoph Walz och Mads Mikkelsen och att lista deras tidigare filmer hade varit onödigt. Några mindre kända namn är däremot Ray Stevenson (Thor, Punisher: War Zone), Matthew Macfayden (Robin Hood, Enigma) och Luke Evans (Robin Hood, Clash of the Titans) som de tre musketörerna.
Det för mig mest imponerande med filmen är den något finfine regissören Paul W.S. Anderson som ligger bakom bland annat Resident Evil och Resident Evil: Afterlife. Han har valt att göra den här filmen i en genre som lätt lockar biobesökare, komediaction. Man skrattar ibland, småstönar åt heta kostymkarlar ibland, undrar ibland hur mycket snyggare Milla Jovovic kan bli och sitter i slutet och tycker att filmen var rätt så roande. Jag har ingen annan musketörfilm i minnet att jämföra med, men med tanke på hur Andersen valt att skildra berättelsen med vissa logiska bristningar och mycket humor och coola fights är det nog inte så mycket att hänga i julgranen som filmupplevelse, men däremot något att se om man vill bli underhållen för stunden. Just därför får filmen en TREA av mig, jag kan lätt se den igen för roandets skull, men det är inget jag går och känner mig lyrisk över och tror inte heller någon annan gör det. Om man inte är tonåring och tycker att den där yngre musktetören var riktigt snygg.
The Help (Niceville)
2011-10-02, 21:39:03 / Kategori: Drama
Bildkälla: Google
The Help fick den svenska titeln Niceville efter boken som filmen baserats på. Först tyckte jag det var löjligt att döpa om filmen, jag hatar nämligen engelska titlar som görs om till andra engelska titlar, men när man vet varför så blir det hela respektabelt. Filmen handlar om hur en självständig vit kvinna vill skriva en bok om hur hembiträden blir behandlade på 60-talet. Här blir man, om man har den minsta mänsklighet i kroppen, provocerad om och om igen när man ser hur de svarta blir behandlade och hur de vita kvinnorna beter sig generellt.
Emma Stone (från bland annat Zombieland och Crazy Stupid Love) spelar huvudrollen som den aspirerande författaren som kämpar för att få sin bok gjord efter att ha sett hur hennes tidigare vänninor behandlar sina hembiträden och vilken syn de har på de svarta i Amerika. Den sockersöta skådespelerskan gör ett bra porträtt av en ung kvinna som försöker få auktoritet i ett årtioende när kvinnorna som mest borde stå vid spisen. Jag reagerade inte på att något var helt briljant eller outstanding, men det finns för min del absolut ingenting att klaga på. Sådär på rak arm i alla fall. Det bättre i casten finns i birollerna. Den extremt provocerande Bryce Dallas Howard (mest känd som Victoria i Twilight) i rollen som ung kvinna som är livrädd för negerbakterier som kan ge dödliga sjukdomar, om man kommer det minsta kontakt med deras skinkor (men som absolut kan ta hand om ens barn och laga ens mat!) är nästan lika rolig som den hispiga mamman spelad av Sissy Spacek. Men de två stora rollerna som hembiträden, Viola Davis (som oscarsnominerades för sin roll i The Doubt fastän hon knappt var med) och Octavia Spencer (sinnessjuk i Dinner for Schmucks) knäcker motståndet när det gäller skådespeleri. I en liten roll syns Nelsan Ellis som annars gör Lafayette i True Blood.
Tate Taylor som regisserar en långfilm för sin andra gång har åter igen hittat ett rörande tema som väcker debatt och tankar hos de som ser eller hör om filmen. Regin i den här filmen går i min mening rätt obemärkt förbi. Det är allt annat i filmen som får uppmärksamhet, skådisar, ämnet, manuset och kläderna. Med all rätt dessutom. Filmen är rolig, rörande, provocerande och en ögonöppnare. Ena stunden tänker jag att det är sjukt att det var så här på den tiden. Nästa stund tänker jag att det på många håll ju är så här fortfarande. Ena stunden ler jag av något löjligt roligt och nästa stund är jag tårögd av den orättvisa jag ser. Filmen är rätt lång, över två timmar, och kan lätt upplevas tråkig om man inte gillar draman, men gillar man den här genren tror jag inte man blir besviken alls. Filmen får en TREA av mig, den var bra och rörande, men inget mästerverk även om vissa insatser nästan når dit.
Emma Stone (från bland annat Zombieland och Crazy Stupid Love) spelar huvudrollen som den aspirerande författaren som kämpar för att få sin bok gjord efter att ha sett hur hennes tidigare vänninor behandlar sina hembiträden och vilken syn de har på de svarta i Amerika. Den sockersöta skådespelerskan gör ett bra porträtt av en ung kvinna som försöker få auktoritet i ett årtioende när kvinnorna som mest borde stå vid spisen. Jag reagerade inte på att något var helt briljant eller outstanding, men det finns för min del absolut ingenting att klaga på. Sådär på rak arm i alla fall. Det bättre i casten finns i birollerna. Den extremt provocerande Bryce Dallas Howard (mest känd som Victoria i Twilight) i rollen som ung kvinna som är livrädd för negerbakterier som kan ge dödliga sjukdomar, om man kommer det minsta kontakt med deras skinkor (men som absolut kan ta hand om ens barn och laga ens mat!) är nästan lika rolig som den hispiga mamman spelad av Sissy Spacek. Men de två stora rollerna som hembiträden, Viola Davis (som oscarsnominerades för sin roll i The Doubt fastän hon knappt var med) och Octavia Spencer (sinnessjuk i Dinner for Schmucks) knäcker motståndet när det gäller skådespeleri. I en liten roll syns Nelsan Ellis som annars gör Lafayette i True Blood.
Tate Taylor som regisserar en långfilm för sin andra gång har åter igen hittat ett rörande tema som väcker debatt och tankar hos de som ser eller hör om filmen. Regin i den här filmen går i min mening rätt obemärkt förbi. Det är allt annat i filmen som får uppmärksamhet, skådisar, ämnet, manuset och kläderna. Med all rätt dessutom. Filmen är rolig, rörande, provocerande och en ögonöppnare. Ena stunden tänker jag att det är sjukt att det var så här på den tiden. Nästa stund tänker jag att det på många håll ju är så här fortfarande. Ena stunden ler jag av något löjligt roligt och nästa stund är jag tårögd av den orättvisa jag ser. Filmen är rätt lång, över två timmar, och kan lätt upplevas tråkig om man inte gillar draman, men gillar man den här genren tror jag inte man blir besviken alls. Filmen får en TREA av mig, den var bra och rörande, men inget mästerverk även om vissa insatser nästan når dit.
Midnight in Paris
2011-09-24, 16:43:20 / Kategori: Drama
Bildkälla: Google
En film som handlar om en manusskribent som tycker sig leva i fel era och hittar ett sätt att resa i tiden för att hitta inspiration till sin romandebut men även sin plats i livet och världen. Midnight in Paris är Woody Allens 9476:e film (typ) eftersom han spottar ur sig filmer innan man hinner reagera på att hans förra inte längre går på bio. Typ. Jag är inget jättefan av Allen även om han konstant blir uppmärksammad och är en känd regissör. De flesta filmerna hör jag inget speciellt om, men ibland kommer man ihåg de äldre filmerna som jag tror oftast anses vara hans bättre och ibland dyker en oscarsnominering upp som resulterar i en staty. Penelope Cruz i Vicky Cristina Barcelona är ett sådant exempel. Hur som helst lockar Allen till sig stora skådisar och uppmärksammas på festivaler hit och dit. Midnight in Paris har blivit rätt så hyllad.
Postern till filmen visar hur konstnärlig filmen är. Det är just konstnärligheten i filmen som sätts i fokus, oavsett om det är författare, musiker eller konstnärer det rör sig om. Filmens foto är nästan ett konstverk i sig, otroligt fint och mysigt. Fotot sätter tonen för filmen från start och Allen lyckas hålla uppe denna stämning. Manuset är roligt och romantiskt men skildrar ändå viktiga saker i livet, som frågan om kärleken lyckas hålla ihop ett par när de kommer från till synes skila världar och har olika ambitioner.
Owen Wilson hävdar sig själv som skådespelare i den här rollen som den förlovade karln med drömmar om 20-talets Paris. Rachel McAdams spelar rikemanskvinnan som åkt till Paris med sin familj och fästman för att passa på att njuta av sin pappas affärsresa genom att bland annat antikshoppa löjligt dyra möbler till sitt drömhem. Paret kommer att spendera större delen av resan isär och spännande saker sker på sina håll. Wilson är ingen favoritskådis för min del men han har nog inte heller fått en chans. Jag ser honom mest som en pajas och det blir både uppfriskande och annorlunda att se honom i en seriös roll. McAdams är fantastisk i dramaroller och gör inget undantag här, även om hennes roll inte är så bred och krävande. I andra roller ser vi Kurt Fuller och Mimi Kennedy som fördomsfulla och otrevliga rikemansparet och Michael Sheen och Nina Arianda som McAdams vänner. Sheen har fått en roll som bjuder på många skratt, utan den här rollen skulle filmen vara mycket sämre.
Filmen i sin helhet lyser av sin charm och hur mysig den är. Den är vacker, väcker ambitionen hos en konstnärssjäl men kan vara väldigt eller delvis tråkig om man inte fastnar för just det charmiga eller triggas av alla konstnärliga karaktärer som dyker upp. Filmen får en TREA av mig, för jag gillade den mycket och kan tänka mig att se den igen när jag behöver peppas lite eller få inspiration, men den lämnar inte något större intryck. Min favoritfilm av Allen än så länge i alla fall (men sen har jag inte sett ens en bråkdel av hans filmer).
Postern till filmen visar hur konstnärlig filmen är. Det är just konstnärligheten i filmen som sätts i fokus, oavsett om det är författare, musiker eller konstnärer det rör sig om. Filmens foto är nästan ett konstverk i sig, otroligt fint och mysigt. Fotot sätter tonen för filmen från start och Allen lyckas hålla uppe denna stämning. Manuset är roligt och romantiskt men skildrar ändå viktiga saker i livet, som frågan om kärleken lyckas hålla ihop ett par när de kommer från till synes skila världar och har olika ambitioner.
Owen Wilson hävdar sig själv som skådespelare i den här rollen som den förlovade karln med drömmar om 20-talets Paris. Rachel McAdams spelar rikemanskvinnan som åkt till Paris med sin familj och fästman för att passa på att njuta av sin pappas affärsresa genom att bland annat antikshoppa löjligt dyra möbler till sitt drömhem. Paret kommer att spendera större delen av resan isär och spännande saker sker på sina håll. Wilson är ingen favoritskådis för min del men han har nog inte heller fått en chans. Jag ser honom mest som en pajas och det blir både uppfriskande och annorlunda att se honom i en seriös roll. McAdams är fantastisk i dramaroller och gör inget undantag här, även om hennes roll inte är så bred och krävande. I andra roller ser vi Kurt Fuller och Mimi Kennedy som fördomsfulla och otrevliga rikemansparet och Michael Sheen och Nina Arianda som McAdams vänner. Sheen har fått en roll som bjuder på många skratt, utan den här rollen skulle filmen vara mycket sämre.
Filmen i sin helhet lyser av sin charm och hur mysig den är. Den är vacker, väcker ambitionen hos en konstnärssjäl men kan vara väldigt eller delvis tråkig om man inte fastnar för just det charmiga eller triggas av alla konstnärliga karaktärer som dyker upp. Filmen får en TREA av mig, för jag gillade den mycket och kan tänka mig att se den igen när jag behöver peppas lite eller få inspiration, men den lämnar inte något större intryck. Min favoritfilm av Allen än så länge i alla fall (men sen har jag inte sett ens en bråkdel av hans filmer).
Biosommaren.
2011-09-21, 21:32:39 / Kategori: Film
Utan att skriva ett inlägg om varje film jag sett i somras (som skulle ta en evighet) tänkte jag ta några och skriva några meningar istället. Jag går igenom bokningshistoriken och försöker komma ihåg så många som möjligt.
Final Destination 1-5: Jag såg att #5 kom och insåg att jag bara sett första. Jag trodde jag hade sett första och andra men när jag plöjde igenom de fyra första insåg jag att så var inte fallet. Alla filmerna var roande på sitt sätt men nya försök att vrida på den enkla historien i varje. Den första är den bästa. Den sista är den näst bästa, överlägset. Nu hoppas jag att det inte kommer någon mer, för sättet säcken knöts ihop i den femte var asgött.
Cowboys and Aliens: Titeln är så klockren att filmen bara måste ses. Bästa namnet på en film sedan Snakes on a Plane. Filmen hade sitt syfte, att roa utan att engagera. Mission accomplished.
Conan the Barbarian: Att vara den enda som bokat en film och dessutom inte ha någon annan som droppar in talar för sig självt. Vem vill se denna? En hopplöst dålig film som försöker mer än vad den någonsin skulle kunna åstadkomma.
Bridesmaids: Årets roligaste film. Tveklöst. För min del det vill säga. Möjligtvis kan detta bara vara för de av mitt kön, jag har faktiskt inte frågat vad någon annan tyckt om filmen, men jag satt ensam med massa främlingar och kunde inte hålla mig för skratt fastän jag alltid varit den som ler åt något hutlöst roligt istället för att skratta högt.
Rise of the Planet of the Apes: Väldigt bra film som lockar mig att se vad som hände sen, om jag inte visste, som en bra prequel ska göra.
Source Code: Som att se Groundhog Day igen, fast med spänning och en snygg huvudrollsinnehavare. Oväntat bra.
Captain America: Ännu en del av Marvels fantastiska värld som ska tända folks intresse inför The Avengers som kommer 2012. En av de bättre filmerna det här halvåret, som tillsammans med Iron Man och Thor knyter ihop storyn bakom karaktärerna i The Avengers.
Thor: En film som fått så mycket skit att jag drog mig för att se den. Sjukt positiv upplevelse i alla fall. Filmen var riktigt bra, men sedan är jag en sucker för Marvel..
Iron Man 2: Har hamnat på min ”att se-lista” efter att alla sett den innan jag hann. Åter igen en bra Iron Man-film och innehåller likt de två ovanstående bra ledtrådar som binder samman karaktärerna inför Avengers på ett sätt som möjligen andra fans bara märker. Mmmm detaljer..
Green Lantern: Hoho, jag trodde detta skulle bli katastrofalt med ännu en person som sätter på sig en minimal mask och helt plötsligt blir totalt oigenkännlig. Inte fullt så farligt, men absolut inte bra.
Harry Potter and the Deathly Hallows pt2: Den sämre halvan av den sista filmen men tjänar sitt syfte som Harry Potter-film. Bra film som kunde vara bättre. Eller?
Kronjuvelerna: En av de bättre svenska filmer jag sett, men är ändå en svensk film, dvs rätt så kass. Det märks att det inte är någon stjärnskribent som skrivit filmen då storyn helt enkelt inte når sin fulla potential.
Super 8: En mashup av sisådär 10 filmer, bland annat E.T. och Romeo and Juliet, som ändå lyckas bra. Tyckte rätt mycket om filmen.
Transformers 3: Herregud. En av de bästa trailers jag sett, den gav mig gåshud gång på gång fast jag såg den hutlöst många gånger innan andra biobesök. Samma sak med dess OST- magiskt. Dessvärre var filmen värdelös. Det är inte bra när huvudkarktären blir en parodi på sig själv, man tar in en snygg tjej för att ersätta en snygg (och bra) tjej som inte är med längre. Finns mkt att klaga på. Men bra trailer iaf.
Super: Superhjälte film goes annorlunda. På ett annorlunda sätt ändå. Trodde den skulle vara mer som Kick-Ass men blev glatt överraskad när den inte var kliché. Gött mkt blod också.
Jag Saknar Dig: En film som ligger varmt om hjärtat med norrlands- och Kirunakopplingar. Inte minst till banden Ailucrash vars två medlemmar var med och gav mig de bästa åren av mitt tonår. Filmen var sorlig som sjutton men inte bra.
Utöver dessa finns det en galen stor mängd film som hyrts och setts, men det blir lite föööör ambitiöst att skriva ner dom också. Eller ja, den fjärdedel jag skulle komma ihåg att ta med. Skulle jag ha missat någon biofilm är det för att Annelie faktiskt ibland också bokar biofilmerna vi ser. Ibland.
JAG ÄLSKAR FILM!
2011-09-21, 21:02:45 / Kategori: Off topic
Hej. Jag heter Angelica och jag älskar film.
Jag älskar all sorts film. Jag älskar att jag älskar all sorts film.
Jag älskar mycket med film. Jag älskar att se en film för känslan den förmedlar.
Jag älskar att se en film med fint foto.
Jag älskar rejäla skådespelarinsatser.
Jag älskar manusskribenter som i sin gömma tänkt ut något jättesmart som denne bara måste få med i en film på något sätt, även om det bara nämns i all hast och 99,9% av tittarna inte reagerar på briljansen i kommentaren fastän de borde.
Jag älskar att vara arg och kunna slå på en film som lugnar ner mig, jag älskar att vara ledsen och se en film som gör mig glad. Jag älskar att vara ledsen och se en film som gör mig ännu mer ledsen. Jag älskar att vara glad och se en film som får mig att vilja mycket med livet.
Jag älskar hur en scen är i totalt kaos när en vacker och lugn melodi balanserar upp det hela.
Jag älskar när scenografin får mig att vilja köpa blommor.
Jag älskar att längta tills en film kommer på bio. Jag älskar när vissa skådespelare får en roll och jag vet att det kommer bli fantastiskt.
Jag älskar att se storslagna filmer. Jag älskar att se en total flopp.
Jag älskar när jag blir så rädd att jag gråter på natten efter.
Jag älskar när blodet sprutar och inälvorna hänger utanför kroppen.
Jag älskar när första kyssen får mig att vilja hoppa upp i Karls famn.
Jag älskar när Oscarsnomineringarna släpps och årets bästa månad inleds och det blir dags att plöja igenom alla nomineringar.
Jag älskar att jag går på bio minst en gång i veckan.
Jag älskar mycket mer med film än jag någonsin skulle komma ihåg att skriva ner.
Jag älskar att älska film.
Off topic no. 7
2011-08-30, 15:44:11 / Kategori: Film
Men ny terminstart och tvång till fackmannamässiga texter kommer bloggen bli aktiv igen. Filmsommaren har varit underbar och har hållt mig till 1-2 biobesök i veckan med undantag för en vecka när 4/6 familjemedlemmar var på besök.
Funderar även på att ta mitt bakande in hit. Skulle det bli för rörigt mån tro? Lägga upp bild + text i inlägg istället för mitt fotoalbum på facebook. Nåväl, idag har jag beställt redskap och en mängd (ojdå..) muffinsformar för höstbak och fortsatt arbete att baka igenom Hummingbird Bakery's sortiment.
Ett stopp på vägen hos http://www.styleandfunstuff.se/ för bakgrejer, plus en tävling!
En kik på några av de fotade bakverken jag gjort. I helgen bakade jag en Mississippi Mud Pie som verkade tas emot med glädje av alla. Var svårt att sno med mig en sista bit hem för foto! Däremot hann Hanzo äta upp grädden när jag vände ryggen till, så blev inget foto ändå..
Funderar även på att ta mitt bakande in hit. Skulle det bli för rörigt mån tro? Lägga upp bild + text i inlägg istället för mitt fotoalbum på facebook. Nåväl, idag har jag beställt redskap och en mängd (ojdå..) muffinsformar för höstbak och fortsatt arbete att baka igenom Hummingbird Bakery's sortiment.
Ett stopp på vägen hos http://www.styleandfunstuff.se/ för bakgrejer, plus en tävling!
En kik på några av de fotade bakverken jag gjort. I helgen bakade jag en Mississippi Mud Pie som verkade tas emot med glädje av alla. Var svårt att sno med mig en sista bit hem för foto! Däremot hann Hanzo äta upp grädden när jag vände ryggen till, så blev inget foto ändå..
Off topic no. 6
2011-06-26, 17:14:54 / Kategori: Off topic
Aloha!
Senaste en och en halv vecka har varit intressant. Det började med ett besök till Dreamhack i Jönköping för att se season one championship av Leage of Legends. Återfunnen kärlek för e-sport och en öm rygg kom jag hem med, för att vräka igenom säsong ett av Teen Mom 2.
På onsdag var det dags för Biffy Clyro, Band of Horses och Foo Fighters på Stadion i Stockholm. Vi åkte kl 7 på onsdag morgon och åkte hem kl 6 torsdag morgon, utan en natts sömn. Rock'n'roll! Jag sov iofs nästan 3 timmar, men det räknas inte...
Efter hemkomsten började jag plöja mig igenom säsong ett av Mad Men. Fy! En sån snyggt gjord serie som provocerar sinnessjukt mycket hos mig. Krossar flickdrömmar och spottar på kvinnor, och allt på ett vackert sätt. Jag är fast. Säsong 2-4 väntar när jag sett klart de få sista avsnitten.
Igår stundades det bröllop för Linda och Johan, som nu både heter Pettersson. Det var rockabilly för nästan hela slanten, och lite ofrivilligt hamnade jag själv i en rutig klänning med tyllkjol under.
Nu inväntar jag mig storebror och ser fram emot en ny biovecka med Super 8, Transformers, Kronjuvelerna och nästa vecka Harry Potter. Sommarbio- I love it!
Kalle ser av någon anledning skum ut..
Senaste en och en halv vecka har varit intressant. Det började med ett besök till Dreamhack i Jönköping för att se season one championship av Leage of Legends. Återfunnen kärlek för e-sport och en öm rygg kom jag hem med, för att vräka igenom säsong ett av Teen Mom 2.
På onsdag var det dags för Biffy Clyro, Band of Horses och Foo Fighters på Stadion i Stockholm. Vi åkte kl 7 på onsdag morgon och åkte hem kl 6 torsdag morgon, utan en natts sömn. Rock'n'roll! Jag sov iofs nästan 3 timmar, men det räknas inte...
Efter hemkomsten började jag plöja mig igenom säsong ett av Mad Men. Fy! En sån snyggt gjord serie som provocerar sinnessjukt mycket hos mig. Krossar flickdrömmar och spottar på kvinnor, och allt på ett vackert sätt. Jag är fast. Säsong 2-4 väntar när jag sett klart de få sista avsnitten.
Igår stundades det bröllop för Linda och Johan, som nu både heter Pettersson. Det var rockabilly för nästan hela slanten, och lite ofrivilligt hamnade jag själv i en rutig klänning med tyllkjol under.
Nu inväntar jag mig storebror och ser fram emot en ny biovecka med Super 8, Transformers, Kronjuvelerna och nästa vecka Harry Potter. Sommarbio- I love it!
Bildkällor: Google
Kalle ser av någon anledning skum ut..
The Human Centipede (First sequence)
2011-06-15, 19:00:37 / Kategori: Horror och kött
Bildkälla: Google
Jag älskar att se skräckfilm, mest för att jag har svårt att bli skrämd och ser varje skräckis som en utmaning. Jag kan nog räkna filmer som skrämt mig (mer än slumpmässiga hoppa till för nåt kommer fram i bakgrunden dvs) på min ena hand. Eventuellt med 1-2 fingrar från andra handen. The Human Centipede, som handlar om en kirurg som vill sy ihop tre människor, har sagts vara världens äckligaste film.
Tom Six har valt att göra en trilogi av äckel och detta var alltså första delen. Det är inte första filmen han gjort, men så vitt jag vet den första kända filmen. Diter Laser spelar den äckliga kirurgen och har har det perfekta utseendet för det. Han ser sätt vidrig ut. Han lyckas även bibehålla sin kyliga karaktär. När det gäller hans offer har vi inga fantastiska tolkningar eller roller. Det känns som ett rätt så konstigt jobb att spela en tjej som fått sin mun fastsydd i en japans röv. Därför har jag inte mycket att säga om Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie och Akihiro Kitamura, fast jag måste erkänna att det låter rätt nice när en japan är i panik.
När det gäller regin och manuset, som Six står för, blir jag mest arg och besviken. Jag trodde det var en film jag skulle bli äcklad eller rädd av att se, men skräcken lyste med sin frånvaro. Visst att det känns uuuh att tänka på scenariot, om jag själv var fast i denna situation, men ur filmvinkel var det värdelöst. Framförallt ologiskt. Så fruktansvärt ologiskt att jag blev irriterad massvis med gånger och efteråt kände att det var en av de sämsta filmerna jag sett. Jag kan inte med att ge filmen något annat än en ETTA, och fundera om jag ens kommer se nästa delarna i trilogin, även om tvåan tydligen ska handla om stympning och sånt.
Tom Six har valt att göra en trilogi av äckel och detta var alltså första delen. Det är inte första filmen han gjort, men så vitt jag vet den första kända filmen. Diter Laser spelar den äckliga kirurgen och har har det perfekta utseendet för det. Han ser sätt vidrig ut. Han lyckas även bibehålla sin kyliga karaktär. När det gäller hans offer har vi inga fantastiska tolkningar eller roller. Det känns som ett rätt så konstigt jobb att spela en tjej som fått sin mun fastsydd i en japans röv. Därför har jag inte mycket att säga om Ashley C. Williams, Ashlynn Yennie och Akihiro Kitamura, fast jag måste erkänna att det låter rätt nice när en japan är i panik.
När det gäller regin och manuset, som Six står för, blir jag mest arg och besviken. Jag trodde det var en film jag skulle bli äcklad eller rädd av att se, men skräcken lyste med sin frånvaro. Visst att det känns uuuh att tänka på scenariot, om jag själv var fast i denna situation, men ur filmvinkel var det värdelöst. Framförallt ologiskt. Så fruktansvärt ologiskt att jag blev irriterad massvis med gånger och efteråt kände att det var en av de sämsta filmerna jag sett. Jag kan inte med att ge filmen något annat än en ETTA, och fundera om jag ens kommer se nästa delarna i trilogin, även om tvåan tydligen ska handla om stympning och sånt.
Gake no ue no Ponyo
2011-06-14, 09:12:23 / Kategori: Tecknat och animerat
Bildkälla: Google
Hayao Miyazaki är nog en mästare av den här genren. Jag skulle inte påstå att jag ser mycket japansk tecknat eller är ett proffs inom ämnet. Jag ser Naruto, jag har sett Death Note, påbörjat flertalet serier som jag av någon anledning jag själv inte förstår inte sett klart. Jag har 7/11 Miyazaki-långfilmer i min samling och det här är den femte jag ser. Ponyo på klippan vid havet är den nyaste långfilmen Miyazaki gjort och handlar om en guldfisk, dotter till en sjögudinna och en trollkarl, som önskar att bli människa efter att ha träffat en människopojke på fem år.
Postern ovanför stämmer inte överens med den versionen jag sett. Jag ser alltid japanska filmer med originalspråk och Hollwoodnamnen finns i den engelska versionen. Om man har sett något av Miyazakis tidigare verk vet man vilken stil och stämning han håller i sina filmer. Som väntat från japansk tecknat vill jag säga. Bland titlarna finns Tonari no Totoro (Min granne Totoro), oscarsnominerade Hauru no ugoku shiro (Det levande slottet) och filmen som gav honom en Oscar- Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away). Filmerna är söta, glada och det spritter till i min kropp av glädje när jag ser hans filmer. De är alla fantastiskt vänliga och gulliga, även om de har elaka inslag av trollkarlar och häxor. Varje gång jag ser en film önskar jag att det var i den världen jag levde.
Jag har faktiskt inte mycket att säga om Ponyo. Den håller måttet, är ungefär lika bra som förväntat (faktiskt lite bättre) och gillar man typen av film eller regissören, så kommer man inte bli besviken. Den är så som den skall vara! Jag gillar den oerhört mycket och känner att mina framtida barn kommer ha fantastiskt bra Miyazaki-filmer att se. Filmen får en TREA i betyg, eftersom jag kan tänka mig se den om och om och om igen, som alla Miyazaki-filmer jag sett hittills.
Postern ovanför stämmer inte överens med den versionen jag sett. Jag ser alltid japanska filmer med originalspråk och Hollwoodnamnen finns i den engelska versionen. Om man har sett något av Miyazakis tidigare verk vet man vilken stil och stämning han håller i sina filmer. Som väntat från japansk tecknat vill jag säga. Bland titlarna finns Tonari no Totoro (Min granne Totoro), oscarsnominerade Hauru no ugoku shiro (Det levande slottet) och filmen som gav honom en Oscar- Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away). Filmerna är söta, glada och det spritter till i min kropp av glädje när jag ser hans filmer. De är alla fantastiskt vänliga och gulliga, även om de har elaka inslag av trollkarlar och häxor. Varje gång jag ser en film önskar jag att det var i den världen jag levde.
Jag har faktiskt inte mycket att säga om Ponyo. Den håller måttet, är ungefär lika bra som förväntat (faktiskt lite bättre) och gillar man typen av film eller regissören, så kommer man inte bli besviken. Den är så som den skall vara! Jag gillar den oerhört mycket och känner att mina framtida barn kommer ha fantastiskt bra Miyazaki-filmer att se. Filmen får en TREA i betyg, eftersom jag kan tänka mig se den om och om och om igen, som alla Miyazaki-filmer jag sett hittills.
Star Trek
2011-06-13, 01:00:16 / Kategori: Fantasy, äventyr och sci-fi
Bildkälla: Google
Jag har aldrig fastnat för Star Trek och vet därför inte mycket om just fenomenet eller karaktärerna. Efter en minimal brief kollade vi alla fall filmen från 2009 i hopp om att vi ändå skulle förstå den. Den handlar om Kirk och Spocks väg till de personer vi bekantats med tidigare (eller?). Hur som helst, får vi följa dessa två från barnsben till den dagen de blir vänner på skeppet USS Enterprise.
J.J. Abrams som gjort denna film står för en av de mer hypade filmerna på biografer just nu, Super 8. Han är även mannen bakom Lost och har skivit Armageddon, för att nämna några meriter denna erfarne man har. I casten hittar vi bland annat Zoe Seldana från Avatar, Zachary Quinto från Heroes och den för mig okände Chris Pine. Jag störde mig mest på honom ändå, för han såg äckligt kaxig ut hela tiden, som om han var ett svin på högstadiet. Annars kändes det som om hela casten var antingen ok eller oväntat bra för en film jag inte trodde skulle vara ha sådan hög standard.
För en Star Trek-främling var det inget som fick mig gå igång på "Live long and prosper", men jag kan tänka mig att fansen hade en del de gillade. Kan även tänka mig att de hade saker de ogillade, för den första halvtimmen eller så var inte ens bra. Då var den väldigt amerikansk, vilket sällan faller mig i smaken. Vissa scener var för mig onödiga eller hade kunnat göras på ett annat sätt för att få fram budskapet. Men jag förstår att man vill försöka tillfredsställa både mainstreampubliken och Star Trek-fansen. Resterande del av filmen var i alla fall väldigt bra i min mening, och jag levde mig in i filmen som vilken som helst, vilket betyder att upplevelsen inte hämmades av min brist på förkunskap. Me like! I slutädan får alltså filmen en TREA, ska man kanske göra research och se efter vad man ska se för att hoppa på tåget där filmen slutade?
J.J. Abrams som gjort denna film står för en av de mer hypade filmerna på biografer just nu, Super 8. Han är även mannen bakom Lost och har skivit Armageddon, för att nämna några meriter denna erfarne man har. I casten hittar vi bland annat Zoe Seldana från Avatar, Zachary Quinto från Heroes och den för mig okände Chris Pine. Jag störde mig mest på honom ändå, för han såg äckligt kaxig ut hela tiden, som om han var ett svin på högstadiet. Annars kändes det som om hela casten var antingen ok eller oväntat bra för en film jag inte trodde skulle vara ha sådan hög standard.
För en Star Trek-främling var det inget som fick mig gå igång på "Live long and prosper", men jag kan tänka mig att fansen hade en del de gillade. Kan även tänka mig att de hade saker de ogillade, för den första halvtimmen eller så var inte ens bra. Då var den väldigt amerikansk, vilket sällan faller mig i smaken. Vissa scener var för mig onödiga eller hade kunnat göras på ett annat sätt för att få fram budskapet. Men jag förstår att man vill försöka tillfredsställa både mainstreampubliken och Star Trek-fansen. Resterande del av filmen var i alla fall väldigt bra i min mening, och jag levde mig in i filmen som vilken som helst, vilket betyder att upplevelsen inte hämmades av min brist på förkunskap. Me like! I slutädan får alltså filmen en TREA, ska man kanske göra research och se efter vad man ska se för att hoppa på tåget där filmen slutade?
Priest
2011-06-13, 00:41:23 / Kategori: Action
Bildkälla: Google
Det finns många saker jag och Annelie har gemensamt utöver filmintresset i sig. Bland annat synen på heta män som får det att pirra till i braxan. Jag menar det manliga i Ron Pearlman och Billy Bob Thornton. Jag menar även den gudomliga Paul Bettany. Det är lite lustigt att Bettany tar sig an många roller med religiös koppling även om den i Priest är den mest udda jag sett hittills.
Filmen handlar om en futuristiskt och skrämmande värld, där vampyrer inte glittrar eller är sexiga som fan. Istället ser de äckliga ut och låter som nåt från Jurassic Park. För att skydda människorna från dessa creeps axlar kyrkan rollen som beskyddare, och motsätter man sig kyrkan blir man bannlyst från de skyddade områdena. Det är läskigt, äckligt och vidrigt att tänka sig det livet. De som inte trivs i dessa reservat är prästerna, de som i ett tidigare skede tränats för att ta kål på vampyrerna, men nu inte behövs och anses lika attraktiva som pesten. Därför är det inte ett svårt val prästen får när hans brorsdotter kidnappas av vampyrer och han antingen ger sig ut på jakt eller stannar i reservatet.
Scott Charles Stewart som står för regin har tidigare gjort filmen Legion, som även den har Bettany i huvudrollen och även den handlar om den där Gud. Utöver regin jobbar han med visuella effekter, och det är nog därför Priest är äckligt snyggt gjord. Bettany, som även fått mig och Annelie på fall i bland annat Da Vinci Koden och En riddares historia, drar inte på smilbanden en enda gång utan är en dödsseriös, vampyrhatande, ninjaskillad präst. Helt plötsligt verkar religion coolt för mig. Tillsammans med actiontjejen Maggie Q och den intetsägande Cam Gigandet, slåss de mot Karl Urban (Sagan om ringen, Star Trek) som är kidnapparen. Skådespelarinsatserna är okej, Gigandet drar kortaste strået till stacken och Bettany det längsta. Musiken är maffig till och från men 3D effekterna är som i de flesta 3D-filmerna. Icke-existerande. Filmen är inte gjord för 3D utan har bara blivit till 3D för att dra in mer pengar. Sanningen är att när jag för flera månader sedan hörde om Priest, trodde att det var en b-film jag skulle tvingas ladda ner för att få se.
Det känns nästan som om filmen var b ändå. Filmen är som sagt ruskigt snygg med allt visuellt, men det är nog tillsammans med Bettany det enda riktigt bra. Storyn har mycket potential, och jag kan tänka mig att i rätt händer hade det här blivit något sjukt bra. Nu är det dock en debutant som skriver manus, vilket gör att filmen faller platt. Manuset sabbar allt. En kass skådisinsats kanske beror på författarens dåliga one-liners, halvtaskig filmmusik kanske beror på författarens oförmåga att skapa en stabil stämning genom hela filmen och helhetsintrycket är negativt på grund av- just det, författaren. Jag visste var filmen var på väg innan den knappt börjat och jag lutade mig tillbaka i stolen, knaprade popcorn och tyckte att filmen var okej att se på, men var ledsen att den inte blev så bra som den hade kunnat vara. Därav får filmen en TVÅA. Även om grymma präster och avsaknaden av 2010-talsvampyrer nästan höjer till en trea.
Filmen handlar om en futuristiskt och skrämmande värld, där vampyrer inte glittrar eller är sexiga som fan. Istället ser de äckliga ut och låter som nåt från Jurassic Park. För att skydda människorna från dessa creeps axlar kyrkan rollen som beskyddare, och motsätter man sig kyrkan blir man bannlyst från de skyddade områdena. Det är läskigt, äckligt och vidrigt att tänka sig det livet. De som inte trivs i dessa reservat är prästerna, de som i ett tidigare skede tränats för att ta kål på vampyrerna, men nu inte behövs och anses lika attraktiva som pesten. Därför är det inte ett svårt val prästen får när hans brorsdotter kidnappas av vampyrer och han antingen ger sig ut på jakt eller stannar i reservatet.
Scott Charles Stewart som står för regin har tidigare gjort filmen Legion, som även den har Bettany i huvudrollen och även den handlar om den där Gud. Utöver regin jobbar han med visuella effekter, och det är nog därför Priest är äckligt snyggt gjord. Bettany, som även fått mig och Annelie på fall i bland annat Da Vinci Koden och En riddares historia, drar inte på smilbanden en enda gång utan är en dödsseriös, vampyrhatande, ninjaskillad präst. Helt plötsligt verkar religion coolt för mig. Tillsammans med actiontjejen Maggie Q och den intetsägande Cam Gigandet, slåss de mot Karl Urban (Sagan om ringen, Star Trek) som är kidnapparen. Skådespelarinsatserna är okej, Gigandet drar kortaste strået till stacken och Bettany det längsta. Musiken är maffig till och från men 3D effekterna är som i de flesta 3D-filmerna. Icke-existerande. Filmen är inte gjord för 3D utan har bara blivit till 3D för att dra in mer pengar. Sanningen är att när jag för flera månader sedan hörde om Priest, trodde att det var en b-film jag skulle tvingas ladda ner för att få se.
Det känns nästan som om filmen var b ändå. Filmen är som sagt ruskigt snygg med allt visuellt, men det är nog tillsammans med Bettany det enda riktigt bra. Storyn har mycket potential, och jag kan tänka mig att i rätt händer hade det här blivit något sjukt bra. Nu är det dock en debutant som skriver manus, vilket gör att filmen faller platt. Manuset sabbar allt. En kass skådisinsats kanske beror på författarens dåliga one-liners, halvtaskig filmmusik kanske beror på författarens oförmåga att skapa en stabil stämning genom hela filmen och helhetsintrycket är negativt på grund av- just det, författaren. Jag visste var filmen var på väg innan den knappt börjat och jag lutade mig tillbaka i stolen, knaprade popcorn och tyckte att filmen var okej att se på, men var ledsen att den inte blev så bra som den hade kunnat vara. Därav får filmen en TVÅA. Även om grymma präster och avsaknaden av 2010-talsvampyrer nästan höjer till en trea.
The Hangover Part II
2011-06-10, 22:52:43 / Kategori: Komedi
Bildkälla: Google
Har man ett årskort på bio går man och ser vad som helst när man har en ledig kväll. Bland annat Baksmällan 2, en film som jag vanligtvis skulle hyra när den kom ut på dvd. Den första filmen var en kolossalt lyckad komedi, som inte bara passade killar (vilket jag först trodde den skulle göra) utan även oss tjejer. Särskilt eftersom Bradley Cooper är med. I uppföljaren förflyttar sig gänget till Thailand där Ed Hemls karaktär Stu (han med glasögonen) ska gifta sig med snyggasiattjej Jamie Chung (som nyligen setts i Sucker Punch och Grown Ups).
Todd Phillips som gjort filmen är känd för rätt så lyckade komedier, kanske ofta med tanke att locka killpublik. Bland tidigare filmer finns Road Trip, Old School och nyare Due Date. För att kunna göra ett uppföljare på Baksmällan förväntade jag mig något särskilt, antingen något nytt eller ännu roligare/annorlunda än första. Hade den hållt samma mått som föregångaren hade filmen i mina ögon fallit platt. Efter första filmen minns jag Zach Galifianakis karaktär Alan som rolig och udda, därför tyckte jag att det var roligt och smart att tidigt påminna publiken om att Alan faktiskt är rätt så vrickad i huvudet, och inte bara rolig. Sen var ju Bradley Cooper med också. Brabra.
Phillips väljer att byta plats för "svensexan" totalt, vilket öppnar många möjligheter att vrida komedin åt ett annat håll än originalet, bra! Han nöjer sig inte med det, utan går faktiskt ett steg längre i den andra filmen. Utifrån det jag minns från originalet är att uppföljaren är mer brutal, vilket tillsammans med platsen ger filmen en lika värdig humor. Filmen är rolig, mer eller mindre från början till slut, även om mitt favoritskämt i hela filmen lämnade salongen tyst för ingen förstod det. Kan bero på textningen, då jag inte minns vad översättningen var, med Stu säger att han hade kunnat öppna en tandläkarmottagning i Thailand, "dentist with a happy ending". Så värt!
Utan att säga mycket om filmen vill jag alltså poängtera att det var ett smart val att ändra plats för filmen, att göra den lite mer brutal, att visa Alans efterblivenhet och att ha med Bradley Cooper i filmen. Filmen får en TREA, som de flesta bra komedier får.
Todd Phillips som gjort filmen är känd för rätt så lyckade komedier, kanske ofta med tanke att locka killpublik. Bland tidigare filmer finns Road Trip, Old School och nyare Due Date. För att kunna göra ett uppföljare på Baksmällan förväntade jag mig något särskilt, antingen något nytt eller ännu roligare/annorlunda än första. Hade den hållt samma mått som föregångaren hade filmen i mina ögon fallit platt. Efter första filmen minns jag Zach Galifianakis karaktär Alan som rolig och udda, därför tyckte jag att det var roligt och smart att tidigt påminna publiken om att Alan faktiskt är rätt så vrickad i huvudet, och inte bara rolig. Sen var ju Bradley Cooper med också. Brabra.
Phillips väljer att byta plats för "svensexan" totalt, vilket öppnar många möjligheter att vrida komedin åt ett annat håll än originalet, bra! Han nöjer sig inte med det, utan går faktiskt ett steg längre i den andra filmen. Utifrån det jag minns från originalet är att uppföljaren är mer brutal, vilket tillsammans med platsen ger filmen en lika värdig humor. Filmen är rolig, mer eller mindre från början till slut, även om mitt favoritskämt i hela filmen lämnade salongen tyst för ingen förstod det. Kan bero på textningen, då jag inte minns vad översättningen var, med Stu säger att han hade kunnat öppna en tandläkarmottagning i Thailand, "dentist with a happy ending". Så värt!
Utan att säga mycket om filmen vill jag alltså poängtera att det var ett smart val att ändra plats för filmen, att göra den lite mer brutal, att visa Alans efterblivenhet och att ha med Bradley Cooper i filmen. Filmen får en TREA, som de flesta bra komedier får.
Melancholia
2011-06-08, 19:28:42 / Kategori: Drama
Bildkälla: Google
Lars Von Triers nya film har hypats av kritiker och han har själv promotat den bra genom att visa den på Cannes filmfestival, vinna priser på Cannes filmfestival men även bli förste person i historien att bli bannad från Cannes filmfestival. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om filmen innan jag sett den, då jag är livrädd för universum (på riktigt) och filmen handlar om jordens undergång då jorden krockar med en annan planet. Von Trier säger själv att filmen är en vacker historia om jordens undergång, jag litade på honom innan jag satte mig i biosalongen.
Von Trier har ju en lång lista på verk han gjort, både i Danmark, Sverige och Hollywood. Trots detta har jag inte hunnit se mycket, Dancer in the Dark har legat och samlat damm sjukt länge utan att jag tänkt på att se den. Jag har i alla fall sett Antichrist, som var riktigt sjuk och vidrig. Kärlek.
I ensemblen för Melancholia hittar vi 2x Skarsgård, Keifer Sutherland och två kvinnor, Kirsten Dunst i en förjävla snygg brudklänning som tydligen köpts i en helt vanlig tråkig butik, och Charlotte Gainsbourg. Dunst har jag sett i för många filmer för att ens kunna rabbla upp utan att låta tråkig (17 st), men Gainsbourg har jag bara sett i den nämnda Antichrist och Alejandro Gonzales Innaritus (Babel, Biutiful) 21 grams. Gainsbourg gör en bra roll och borde fortsätta jobba med Von Trier. Han låter henne skina på ett mörkt sätt. Dunst tar hem priset på Cannes filmfestival för bästa kvinnliga prestation, och imponerar verkligen på ett galet bra sätt. Mina tidigare favoritroller är de i yngre åldrar, bland annat Jumanji, En vampyrs bekännelser och Virgin Suicides, men hon brädar allt i sin meritlista med denna fantastiska prestation. Men mycket cred går åt mannen som skapat rollen, för Justine är en så vacker, skör, komplex och otroligt stark karaktär på samma gång. De andra karaktärerna imponerar också. De har skapats med omsorg och lägger man energi på att försöka förstå eller ens bry sig om deras personligheter blir man imponerad.
Skall något sägas om filmen och inte endast skådespelarna får jag börja med att säga det jag sa till Kalle efter att vi lämnade salongen (som för övrigt var väldigt tom, mysigt), det kändes som att jag precis stått på ett galleri och tittat på en sinnessjukt vacker tavla. Melancholia börjar starkt men ett så känslosamt och långt intro att jag nästan spydde vid ett tillfälle (rymden, uuuh) men samtidigt fällde en tår bara för att det var vackert. Esteten i mig hamnade i extas. Det är nog den vackraste filmen jag sett. På grund av introt, slutet, huvudrollen och musiken. Filmen får därför en FYRA av mig. Det var något otroligt att uppleva, biokänslan kanske spelar stor roll där. Dock rekommenderar jag inte filmen till de som inte gillar draman, Von Trier eller uppskattar det lilla. Jag kan tänka mig att de som gillar när det händer saker, till skillnad från att fokusera på känslor och gräva i karaktärer, tycker att filmen är tråkig. De framför oss i biografen skojade trots allt om filmen när de gick ut, tyckte att den var värdelös.
Värt att nämna är även att jag senare på natten hamnade i en stort Melancholiakoma och var livrädd för rymden och hyperventilerade mig till sömns. Fantastiskt att en film kan göra så.
Von Trier har ju en lång lista på verk han gjort, både i Danmark, Sverige och Hollywood. Trots detta har jag inte hunnit se mycket, Dancer in the Dark har legat och samlat damm sjukt länge utan att jag tänkt på att se den. Jag har i alla fall sett Antichrist, som var riktigt sjuk och vidrig. Kärlek.
I ensemblen för Melancholia hittar vi 2x Skarsgård, Keifer Sutherland och två kvinnor, Kirsten Dunst i en förjävla snygg brudklänning som tydligen köpts i en helt vanlig tråkig butik, och Charlotte Gainsbourg. Dunst har jag sett i för många filmer för att ens kunna rabbla upp utan att låta tråkig (17 st), men Gainsbourg har jag bara sett i den nämnda Antichrist och Alejandro Gonzales Innaritus (Babel, Biutiful) 21 grams. Gainsbourg gör en bra roll och borde fortsätta jobba med Von Trier. Han låter henne skina på ett mörkt sätt. Dunst tar hem priset på Cannes filmfestival för bästa kvinnliga prestation, och imponerar verkligen på ett galet bra sätt. Mina tidigare favoritroller är de i yngre åldrar, bland annat Jumanji, En vampyrs bekännelser och Virgin Suicides, men hon brädar allt i sin meritlista med denna fantastiska prestation. Men mycket cred går åt mannen som skapat rollen, för Justine är en så vacker, skör, komplex och otroligt stark karaktär på samma gång. De andra karaktärerna imponerar också. De har skapats med omsorg och lägger man energi på att försöka förstå eller ens bry sig om deras personligheter blir man imponerad.
Skall något sägas om filmen och inte endast skådespelarna får jag börja med att säga det jag sa till Kalle efter att vi lämnade salongen (som för övrigt var väldigt tom, mysigt), det kändes som att jag precis stått på ett galleri och tittat på en sinnessjukt vacker tavla. Melancholia börjar starkt men ett så känslosamt och långt intro att jag nästan spydde vid ett tillfälle (rymden, uuuh) men samtidigt fällde en tår bara för att det var vackert. Esteten i mig hamnade i extas. Det är nog den vackraste filmen jag sett. På grund av introt, slutet, huvudrollen och musiken. Filmen får därför en FYRA av mig. Det var något otroligt att uppleva, biokänslan kanske spelar stor roll där. Dock rekommenderar jag inte filmen till de som inte gillar draman, Von Trier eller uppskattar det lilla. Jag kan tänka mig att de som gillar när det händer saker, till skillnad från att fokusera på känslor och gräva i karaktärer, tycker att filmen är tråkig. De framför oss i biografen skojade trots allt om filmen när de gick ut, tyckte att den var värdelös.
Värt att nämna är även att jag senare på natten hamnade i en stort Melancholiakoma och var livrädd för rymden och hyperventilerade mig till sömns. Fantastiskt att en film kan göra så.
Pirates of the Caribbean on Stranger Tides
2011-06-07, 21:41:56 / Kategori: Fantasy, äventyr och sci-fi
Bildkälla: Google
Det känns som att ingen introduktion behövs, fenomenet Pirates är välkänt. Johnny Depps rolltolkning är så känd att han själv inte kommer ifrån den (skämt åsido, man såg tydliga referenser till Sparrow i Depps karaktär i The Tourist, till min förtvivlan). Jag älskar tidigare tre filmerna och tycker att de tillsammans bildar en bra triologi och känner att det inte behövs någon fortsättning. Nu kommer det fler piratfilmer och inför denna film har jag i alla fall sett trailern flertal gånger, det har varit oundvikligt när jag gått på bio ofta. Känslan efter att ha sett trailern? Frustration. Som om fjärde piratfilmen tar till alla metoder den kan tänka sig för att rädda sig från fan-fiasko när Orlando Bloom och Kiera Knightley lämnar casten. Man behöver inte oroa sig för att Depp ska lämna i alla fall, han har själv sagt att han kan spela Jack Sparrow hur länge som helst, han döpte ju sin egen son efter karaktären.
Nog om dem, filmen är regisserad av Rob Marshall och inte Gore Verbinski som stod för de tre tidigare filmernas regi. Jag vet inte om det är hans val att filmen ter sig som den gör, eller om det finns någon annan som dragit i trådarna för att få in så mycket händelser som möjligt utan att göra filmen främmande för fansen. Verbinski har en kort meritlista som regissör och enda filmen jag sett är Nine (musikalen, inte den animerade 9). Han verkar ha jobbat hårt för att Kapten Sparrow ska vara lika rolig. Filmen ser ut som en piratesfilm och känns som en piratesfilm, ingen surprise där, tack och lov.
Med Bloom och Knightley ur bilden läggs fokusen oväntat på Penelope Cruz (Angelica) och Ian McShane (Blackbeard), inte Geoffrey Rush (Barbossa) och Kevin McNally (Gibbs) som tidigare är kända karaktärer. Det behövs en stark kvinna och Cruz är ju såklart denna vackra varelse. However, tycker jag att det skulle vara kul att se henne som något annat än en temperamentsfull spanjor någongång, dessutom ser hennes svärdscener oerört koreograferade ut och inte naturliga. McShane som den onde piraten Blackbeard går för mig obemärkt förbi, möjligtvis eftersom jag är besviken att han tar stor plats när någon brilliant som Rush hade kunnat utveckla sin nya roll.
Den mest ondskefulla piraten, brittiska hovet, spanjorer, zombies, religösa män och sjöjungfrur. Allt får plats i en salig blanding, och sjöjungfrurna var något jag verkligen gillade. Däremot tror jag att det hade kunnat funka med en egen film istället för att bli inbakade här, inte för att de är dåliga i filmen utan för att jag tyckte de var så coola att de lätt hade kunnat få en egen film om jag fick bestämma. Det enda jag inte gillade med dessa vackra tjejer är att de var för vampyrliknande i vissa scener. Jag hade hellre sett zombiedelen ta större plats, kanske eftersom jag är zombiefreak.
Någonstans i slutet, kanske de sista 45 minutrarna, når den fjärde piratesfilmen sin topp. Nu blev den väldigt spännande att titta på och kändes som en riktig vara, trots att casten är "ny"! Även om filmen under hela loppets gång varit lik sina föregångare har den känts kliché och Sparrow nästan som en parodi på sig själv, men den slutar alltså på ett bättre sätt och räddar upplevelsen för mig. I slutändan kände jag att det var en okej film, med lite mindre av det ena och lite mer av det andra hade den kunnat vara en värdig uppföljare, men just nu nöjer jag mig faktiskt med att ha sett den en gång. Tills den kommer på tv en dag när jag är uttråkad iofs, då lär jag se den med glädje och tycka den är mycket bättre än första gången jag såg den. Inte bara att Cruz karaktär har världens bästa namn.. Filmen kammar hem en TREA på Angelica-skalan.
Nog om dem, filmen är regisserad av Rob Marshall och inte Gore Verbinski som stod för de tre tidigare filmernas regi. Jag vet inte om det är hans val att filmen ter sig som den gör, eller om det finns någon annan som dragit i trådarna för att få in så mycket händelser som möjligt utan att göra filmen främmande för fansen. Verbinski har en kort meritlista som regissör och enda filmen jag sett är Nine (musikalen, inte den animerade 9). Han verkar ha jobbat hårt för att Kapten Sparrow ska vara lika rolig. Filmen ser ut som en piratesfilm och känns som en piratesfilm, ingen surprise där, tack och lov.
Med Bloom och Knightley ur bilden läggs fokusen oväntat på Penelope Cruz (Angelica) och Ian McShane (Blackbeard), inte Geoffrey Rush (Barbossa) och Kevin McNally (Gibbs) som tidigare är kända karaktärer. Det behövs en stark kvinna och Cruz är ju såklart denna vackra varelse. However, tycker jag att det skulle vara kul att se henne som något annat än en temperamentsfull spanjor någongång, dessutom ser hennes svärdscener oerört koreograferade ut och inte naturliga. McShane som den onde piraten Blackbeard går för mig obemärkt förbi, möjligtvis eftersom jag är besviken att han tar stor plats när någon brilliant som Rush hade kunnat utveckla sin nya roll.
Den mest ondskefulla piraten, brittiska hovet, spanjorer, zombies, religösa män och sjöjungfrur. Allt får plats i en salig blanding, och sjöjungfrurna var något jag verkligen gillade. Däremot tror jag att det hade kunnat funka med en egen film istället för att bli inbakade här, inte för att de är dåliga i filmen utan för att jag tyckte de var så coola att de lätt hade kunnat få en egen film om jag fick bestämma. Det enda jag inte gillade med dessa vackra tjejer är att de var för vampyrliknande i vissa scener. Jag hade hellre sett zombiedelen ta större plats, kanske eftersom jag är zombiefreak.
Någonstans i slutet, kanske de sista 45 minutrarna, når den fjärde piratesfilmen sin topp. Nu blev den väldigt spännande att titta på och kändes som en riktig vara, trots att casten är "ny"! Även om filmen under hela loppets gång varit lik sina föregångare har den känts kliché och Sparrow nästan som en parodi på sig själv, men den slutar alltså på ett bättre sätt och räddar upplevelsen för mig. I slutändan kände jag att det var en okej film, med lite mindre av det ena och lite mer av det andra hade den kunnat vara en värdig uppföljare, men just nu nöjer jag mig faktiskt med att ha sett den en gång. Tills den kommer på tv en dag när jag är uttråkad iofs, då lär jag se den med glädje och tycka den är mycket bättre än första gången jag såg den. Inte bara att Cruz karaktär har världens bästa namn.. Filmen kammar hem en TREA på Angelica-skalan.
